Since 2020 I have been working in the area of Slakthusområdet, where I also have my studio, an area subject to a massive urban transformation. My work can be read as an intimate study of the ongoing changes in the area, executed in a scale close to the human body. 

Part of this ongoing work was presented through the exhibition “Body was here”, 2021, at Slakthusateljéerna. This new exhibition, “You call this work”, can be read as a second chapter. 

www.tovarudinlundell.com

Opening hours:

Friday 1/9, Opening 16-20
Saturday 2/9, Open 13-17
Sunday 3/9, Open 13-17

Thursday 7/9, Open 12-18
Friday 8/9, Open 12-18
Saturday 9/9, Open 13-17

Or by appointment, please contact tovarudin@gmail.com.

Det är bara yta kvar. Alla insidor är bortförda. Vi är i ett väntrum, stort som en stadsdel. Det som en gang var ett produktionslandskap ska bli ett konsumtionslandskap. Nu räder rivningskonsulten över platsen.

Inga spär har lämnats. Konstnären har torkat bort gipsfläckarna efter formtagningen. Efterät gảr det inte att se vad som förts till arkivet. Kroppen, händerna och enkla redskap dimensionerar avtrycket. En stol; funnen. En soptunna; tillgänglig. Street archivism. Det hade varit lätt att ta en trofé, bända bort en plat, föra över en bit material till ett annat rum, men avtrycket är av en annan ordning.

Platsen är berättelsen och kroppen är berättaren. Avgjutningen är ett föremäl i egen rätt, skapat till lika delar av det stumma huset och den berättande kroppen. Fotografiet är en bild, genererad av rummets blinda ljus och det seende ögat. Ritningen är en representation, med uppgift att gestalta, förekomma och efterträda rummet.

Den korrugerade fasadplätens matta släthet, med oregelbundna veck och bucklor, har översatts till ett tunt lager gips. Händerna förvandlar fasaden till nägot mjukt, smälter nästan samman med byggnaden, innan det tunna skalet lossas. Berättelsen far föras vidare genom avtryckets tva sidor: den yta som varit i direkt kontakt med byggnaden, och den sida som konstnären bearbetat för att skapa avgjutningen. Berättelsen har tva sidor. Det är bara ytan som skiljer dem t.

Utställningstext av Malin Zimm